Äntligen På Plats
Det har varit dåligt på bloggfronten senaste tiden. De sista veckorna på Livgardet bestod i att ytterligare finslipa rutiner och stridsövningar. Efter utbildningen fick vi tio dagars ledighet innan det var dags att rotera ner. Måndagen den 5:e november bar det iväg till Arlanda. Efter en mellanlandning i Amsterdam så kom vi fram till Abu Dhabi sent på kvällen. Det var en intressant upplevelse att flyga över Irak och den Persiska viken. Högt uppifrån såg vi de brinnande gaserna från oljefälten och oljeplattformarna. Hotellet vi stannade på var riktigt lyxigt, tyvärr blev det bara ett snabbt fem timmars stopp. Blev inte så mycket sömn den natten, kanske två timmar...
Tidigt nästkommande morgon bar det av ut till militärflygplatsen i Abu Dhabi där vårt transportflygplan av typen C130 Hercules (a.k.a. Herca) väntade. Trots att det var tidigt på morgonen så var det brännande hett, kvällen innan var det 27 grader varmt vid midnatt.
Efter cirka 20 minuters flygtid så passerade vi över Dubai. Från Hercan kunde vi se palmöarna och världsarkipelagen som håller på att byggas. Ytterligare några timmar senare var det dags att flyga in över Afghanistan. Hur vet man att man är på väg in i Afghanistan? Jo, när piloterna kommer bak i lastutrymmet och tar på sig splittervästar och skyddshjälmar. Själv satt jag i T-shirt och jeans ;) Efter en skumpig färd tog Hercan mark i Mazar e Shariff, lastluckan sänktes och värmen och sanden slog mot våra ansikten.
Vi transporterades in till den svenska campen och där vidtog ett dygn med olika utbildningar. Som tur var kom vi snabbt iväg till vårt PO (Provincial Office) i Sar e Pul, dvs sydväst om Mazar. Färden dit gick med vakt och eskortplutonernas bepansrade fordon, Patrior. Passade på att åka uppluckat en bit för att få se lite av omgivningarna. Landet är mycket fattigt och just nu är det höst vilket innebär att det sönderbränt efter sommaren och damm precis överallt. Står i luckan och blickar ut över ett rörigt Mazar där vägarna knappt existerar. En del Afghaner vinkar och ger tummen upp då vi passerar medans andra inte kan bry sig mindre, det har fullt upp med sitt eget och att försöka överleva. Vissa av dem svär säkert då de ser oss och vill inget hellre än att vi ska försvinna ur deras land. Det kan man iofs förstå, hur många gånger har inte det här landet invaderats av främmande länder och stammar. Passerar en man i min ålder. Han är betydligt mer härjad och lever i en helt annan värld än jag. Slumpen har gjort att vi har de roller vi har och det hade lika gärna kunnat vara tvärt om. Våra blickar möts och han sträcker upp handen och visar tummen upp, "thank you" ropar han när vi passerar. Vi fortsätter ut från Mazar och ut på Route 5, den ringled som löper genom hela Afghanistan. Det är som en riksväg här hemma och det mest intressanta är att den är helt och hållet rak. Den enda gång som man behöver svänga är vid omkörningar. Överallt längs vägen ser jag bönder som försöker odla den karga marken. Då och då passerar vi resterna av ryska stridsfordon. Ryssarna har verkligen haft det tungt här, man hittar resterna av deras gamla vagnar precis överallt. Efter ungefär 4 timmar i en trång och obekväm Patria är vi framme vid vad som kommer vara vårt hem i de kommande sju månaderna.
/Ulven
