Home Sweet Home

I eftermiddags kom vi tillbaka "hem" efter fyra dagar ute i bergen. För att komma till området som var vårt mål behövde vi köra upp högt upp i bergen och köra genom ett pass som ligger på 3500 meters höjd. Vägen dit var minst sagt intressant! Till en början så gick färden genom platt landskap och övergick senare till den nu så traditionella körningen i wadis. Ofta så sammanfaller "vägarna" med wadis, det är väl ett lätt sätt att förflytta sig på och det finns tillgång till vatten iaf större delen av året.


Till en början så gick det att hålla ett riktigt bra tempo vilket i Afghanistan betyder kanske 30km/h om man har tur. Men framåt eftermiddagen så började stigning... Tro mig, när man kör på en väg som bara är ett par decimeter bredare än bilen och med ett par hundra meters stup på ena sidan så kör man inte särskilt fort. Då handlar det mest om att vara fokuserad och hålla tungan rätt i mun! Blir gång på gång förvånad över Landcruiserns förmåga att ta sig fram.


När vi kommit upp på cirka 3000 meters höjd blev det dags för en paus. Platsen var en höghöjdsplatå som bredde ut sig innan den slutliga stigningen till passet. Kändes rätt så bissart att plötsligt befinna sig på platt mark efter att ha suttit i kraftig lutning ett par timmar. Ännu mer bissart är att även på den här höjden så var det fullt av olika bosättningar, de måste ju vara totalt avskurna från omvärlden under stora delar av året!


Vi stannade till vid passet och passade på att njuta av den friska bergsluften, tyvärr var det rätt så molningt vilket innebar begränsad sikt. Vägen ner var också en ny upplevelse... kraftig nedförsbacke och en lerig väg som slingrade sig ner i serpentiner längs bergssidan.


Efter en övernattning på andra sidan passet så fortsatte färden in i området. Det har blivit  långa dagar vid ratten, 12-13 timmar i medel. Det känns ändå skönt att ha någonting att göra hela tiden, skulle inte vilja sitta bak i bilen hela tiden. Stortrivs med tjänsten som förare. Hur var då vägarna på den bortre sidan av passet... tja, inte mycket bättre kan jag säga! Små åsnestigar som slingrade sig längs bergssidorna och broar som knappast kommer i närheten av svensk standard. Det här är inte rätt plats att vara på om man är det minsta rädd/orolig för dåliga vägar.


Totalt spenderade vi tre nätter ute i området och idag begav vi oss hemåt. Det blev en tidig morgon för att komma över passet medan det fortfarande var bra väder. Som tur var hade marken torkat upp och efter tre dagars körande på åsnestigar så kändes plötsligt vägaran på berget som rena autostradan. På vägen upp till passet passerar vi åsnekaravaner och även en hel del människor som går till fots hela vägen. Det är ingen klyscha att det finns Afghaner överallt här. Det spelar ingen roll hur längt ut eller hur högt upp man åker, man kan alltid ge sig fasiken på att det poppar upp en Afghan när man minst anar det! Förstår inte hur de vågar att korsa berget helt ensamma till fots och utan någon som helst packning.Och vi ska inte tala om deras skåpbilar och lastbilar, de tar sig fram precis överallt och även om det är mer än 45 graders lutning, vilket det oftast är. Själv sitter jag och kör med lågväxel och fyrhjulsdrift medans jag blir omkörd av minibussar av märket Hiace med ballongdäck! Mitt uppe på platån stannar vi till och hjälper till med att dra loss en minibuss som satt sig fast. Rätt så snabbt inser vi att bussen stått där hela natten, hjulen har tom frusit fast i leran. De två Afghanerna i bilen tackar för hjälpen och ser mer eller mindre oberörda ut av händelsen. Själv skulle jag inte vara så fräsch efter att ha spenderat en natt på 3300 meters höjd utan extrakläder eller lägereld!


Vägen hem blev inte genom de wadis som vi kom ifrån utan istället på en väg som följde ryggen på ett bergsmassiv. Det är hela tiden så imponerande landskap att man inte klarar av att ta in allt. Ena sekunden ser det ut som om man befinner sig i Grand Canyon och i nästa sekund Ayers rock. När vi åkte ut så hade det regnat natten innan och vi slapp allt damm men nu på vägen hem så hade det torkat upp vilket innebär att den första bilden drar upp ett enormt sandmoln som ibland ligger kvar flera sekunder över vägen och skymmer precis allt. Sanden är ungefär som siktat vetemjöl i konsistensen. Vågar knappt föreställa mig hur leran kommer att bli i vinter och i vår... jaja, det ordnar sig säkert... InshAllah!

Vet iaf vad jag gör i morgon, har en bil som är mer sandfärgad än vit att ta hand om...


/Ulven


Patrullen Som Stötte På Patrull

Nu har vi varit iväg på den här missionens första patrull. Efter att ha åkt någon timme så förändrades landskapet radikalt. Vi körde genom raviner och längs wadis (uttorkade flodbäddar), på vissa ställen så var det bara någon centimeter till godo på båda sidor om Landcruisern. Landskapet är helt fantastiskt! I stereon spelas en hel del Nightwish och Within Temptation, passande musik och landskapet gör verkligen musiken rätt. Det känns ofta som om tiden har stått still i ett par hundra år. Människorna här brukar jorden på precis samma sätt som de gjort i århundranden. Skiftningarna kommer snabbt och är drastiska. Ena sekunden kör vi genom smala passager och grottor och i nästa stund är vi ute bland böljande landskap. Att färdas fyra mil fågelvägen kan ta en hel förmiddag.


Halvvägs in i patrullen så blev plötsligt min Landcruiser svårstyrd och började vobbla. Det visade sig att vi fått läkage på servosystemet. Efter kontakt med campen fick vi besked om att vi inte fick köra längre. När jag pratade med den tekniska chefen fick jag reda på minst sju gånger att jag inte fick köra vidare och att det skulle kosta 200.000 kr om motorn skar. Själv svarade jag med att i min värld spelar det ingen roll hur mycket bilen kostar, för mig är det viktigast att bilen fungerar ifall vi skulle råka ut för något. Vidare fick jag reda på att lite transmission oil borde man väl kunna få tag på överallt. Snacka om skilda världar... På campen tror man att det är hur enkelt som helst att skaffa oljor, själv står jag mitt ute i bergen i Afghanistan där det knappt finns en fungerande radio i hela byn... *sucka*


Nattlägret blev helt underbart, utsikten var obeskrivlig. Som tur var så var det klart väder och en stjärnhimmel som jag aldrig tidigare sett, det fanns inte ett störande ljus på hundratals kilometer. Vet inte hur många stjärnfall jag såg under natten. På morgonen kryper jag ut ur tältet och möts återigen av en utsikt som tar udden av det mesta. Misstänker att jag kommer bli rätt så bortskämd med sådana stunder under de kommande månaderna. Runt lunch kom en annan enhet med lite reservdelar och ny olja. Efter lite mickel så fungerade servon så pass att vi kunde bege oss tillbaka till PO:t. På vägen hem stannar vi till och köper lite vattenmelon från ett par barn som har ett fruktstånd. Förhoppningsvis får de en klapp på huvudet ikväll istället för en örfil, de kommer ju hem med en handfull dollar och vi har säkerligen betalat ett väldigt bra pris ;)


/Ulven


Nyare inlägg
RSS 2.0